D.R.E.A.M.

Nu har jag varit i Marmaris en månad och jag börjar längta efter Sverige igen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, jag som alltid försökt fly därifrån. Men senaste två åren har jag genom alla resor jag gjort lärt mig hur bra jag har det hemma i kära Sverige.

Sedan jag var 14 år har jag velat bort från min hemstad, Linköping. Jag slutade trivas när jag var 11 men när jag vart 14 önskade jag av hela mitt hjärta att något skulle hända så att jag var tvungen att åka långt bort, bra eller dåligt spelade inen roll. När jag var 15 skickade pappa mig att jobba i Thailand i 2 veckor och efter det var jag helt såld. Jag gick och dagdrömde varje dag om att få åka tillbaka till Rachaburi och aldrig mer behöva åka hem. Året därpå åkte vi tillbaka, denna gång var det pappas bröllop som var anledningen. Jag och min bror gick allvarligt och funderade på olika sätt att slippa åka hem till Sverige, vi funderade över vad som skulle hända om vi bara gick åt ett annat håll än pappa och plötsligt var borta. Men vi kom fram til att så kunde vi inte göra mot pappa. Så vi bönade och bad honom om att inte åka hem i stället...
Jag svor att jag skulle lämna staden som Gud lömde när jag var 18, men så hade jag ju skolan att tänka på. Efter gymnasiet började jag resa. Jag vart alltid så positiv och mer öppen under resorna men alltid efter två veckor hemma var jag mitt vanliga deppiga jag igen, som bara ville spy på allt. Nu är jag 21, herre gud kommer snart att fylla 22, och efter att jag bott i Spanien tre månader och kom hem ännu en gång stannade jag upp och tänkte "Terese, är du helt dum i huvudet? Vad håller du på med??" En plats som jag velat fly från sedan 7 år tillbaka hade jag precis åkt hem till IGEN för jag vet inte vilken gång i ordningen. Började kolla utbildningar och jobb. Jag fastnade inte för något men tänkte "bara jag gör något så att jag för en gångs skull kommer härifrån". Så åkte jag på magdansresan till Marmaris. Jag tror aldrig jag har haft så kul och framförallt gjort så mycket som jag tycker om. Jag älskar magdans, älskar Turkiet och dessutom var alla som var med på resan supertrevliga. Varje dag var det någon ny som skulle berätta för mig om hur fantastiskt Malmö var och allt som fanns där att göra. Så jag tänkte, varför inte. Jag flyttar dit efter somaren. Så jag åkte hem och jobbade en månad och sedan åkte jag till Turkiet igen. Jaa, här sitter jag nu! Jag har tänkt som så att denna gången tänker jag inte åka hem. Jag åker direkt ner till Malmö och går runt och söker jobb. Inte ens en mellanlandning i Linköping för då är jag rädd att jag blir fast igen. Jag vet inte varför jag har varit så rädd för att lämna ett ställe som gett mig ont i magen i så många år?