Vart tog tiden vägen??
Jag ska alltså plugga, jobba, magdansa, och gå på streetdans samtidigt som jag gymmar, umgås med vänner, dansar ragga/dancehall och tar tag i andra intressen. Jag ska köpa en massiv kalender där jag schemalägger mitt liv. Där med basta!
puss o god natt mina kära
Hey Terese, vad trevligt att du hittade till mig och tack för dem fina orden. Ska ta och läsa lite i din blogg, verkade ju intressant och trevlig =)
Detta med att leva som en fattig student. Är man verkligen fattig som student? Jag hade det riktigt bra när jag pluggade. Iofs spenderade jag ytterst sällan pengar på alkohol och jag röker inte direkt.
Det som jag hade i fasta utgifter var hyra/el, mobilen och gymmet. Resten gick alltid att flexa till.
Så oroa dig inte, allt går. Man får helt enkelt prioritera. Jag har läst lite runt i din blogg nu. Du verkar stark men ändå så känner du dig svag ibland? Du vill fly staden men känner att du alltid kommer tillbaka.?
Saken är den att jag hade det precis likadant. Jag avskydde staden så otroligt mycket att jag var deprimerad över att vara där. Så fort jag kom därifrån mådde jag skitbra. Men en sak allt annat inte hade, som den äckliga staden hade var min trygghet. Tryggheten man byggt upp när man växt upp fanns kvar.
Sen tog jag mig i kragen och flyttade till Irland, bodde där i 2 år, sen till Dubai och sist till Italien. Men tryggheten fanns ändå kvar "hemma". Hemma är för mig alltså lycksele/Umeå. Flyttade tillbaka pg a familjeomständigheter (mamma gick bort) och bodde där i 2 år. Sen blev jag leds. Tog mitt pick och pack, köpte ett hus i Skara och här bor jag nu. Och jag känner inte en jäkel men fy vad jag trivs =)
Ja ibland kan det vara så, att staden känns som att den sätter stopp för ens drömmar. Men det är det som är det fina med drömmar. Det är att dem utvidgar dig, tar dig till ställen du aldrig / alltid drömt om.
Personligen tror jag att jag är bra på att sätta känslor på orden för att jag analyserar och sen bearbetar mitt hjärta orden.
Jag är inte blind för sanningen och jag tar inget för givet. Jag lyssnar och ser. I denna värld vi lever i måste man vara så. Och det är orsaken till mitt gästbloggande. Det gör ärligt ont i mig, blir nästan deprimerad när så otroligt vackra kvinnor känner sig fula.
Nu är det ju också så att det är inte bara ditt utseende som kan få dig att känna dig ufl. Önskar killar kunde förstå det. Många tror att genom att dem säger "Du är så fin i mina ögon" hjälper. Men man måste ju bearbeta allt. Det handlar inte endast om utseende för att man ska känna sig vacker.
Angående din blyga blogg. Jag tror du öppnar dig mer än vad du inser. Jag har läst några inlägg och det känns som att jag känner dig. Men samtidigt kan det ju vara en illusion.
Så detta är vad jag "fått fram" genom att läsa lite om dig:
Du är en väldigt intensiv tjej. Du verkar vara mycket på G men samtidigt lite vilsen. Du vill så mycket men känner dig begränsad. Du vill spricka men känner att du inte riktigt kan. Du älskar dans och allt som har med dans att göra och det är lite av din frihet när du dansar.
Du är väldigt kärleksfull och är den trogna typen. När du älskar, älskar du helhjärtat. Du är väldigt stark på utsidan men inombords brinner du och behöver värme och närhet. Du vill ha en badboy som kan vara din passion och dina drömmar. En badboy i sättet men en prince charming mot dig.
Rätt eller fel? Haha , känner mig som någon analytiker som analyserar ditt liv =) Men riktigt så är det inte =) (Snacka om att skriva en novell. Sorry)
